Fnula.net

Två tjejer omkring 15 sitter och snackar bakom mig

Tjej 1: Jag ska nog åka till Kiruna över nyår.
Tjej 2: Kiruna? Är det ett land eller en stad?
Tjej 1: Men åhhh…det är ju en stad!
Tjej 2: Aha…just ja…Den ligger i Holland va?
Tjej 1: Nä…den ligger i Sverige. Holland ligger ju i Nederländerna.
Tjej 2: Aha…Men vad är det för svensk stad som heter Holland typ?
Båda funderar en stund…
Tjej 2 igen: Just ja…Norrland!

T.ex. så har folk skrivit in följande sökfraser på Google och hamnat på min sida:

- valium blå
- avsugning gbg
- taksänkt volvo
- årets snopp
- målgrupp om hiphop byxor

Dekadent sa Bull

N: - Ja, det finns så många barnvagnar att välja på.

En stunds tystnad…

Jag: - Så ska ni med och kolla på Mustash på fredag då?

En stunds tystnad…

N: - Åh, du skulle känna hur skönt det är att gå i mammakläder. Speciellt byxor som ligger runt magen och liksom stödjer upp.

Jag: Tittar ut genom fönstret: -Ofan.

[Sedan skrattade vi högt åt detta]

Vi var och kollade på Magnus Betnér igår. Jag har alltid gillat hans vassa humor. Det finns en härlig bitterhet och brutal rakpå-het i det han gör. Igår märkte man ytterligare en dimension i hans humor nämligen den intelligenta och pålästa humorn. Jag har kollat lite i hans blogg tidigare och mest få intrycket av att det är aftonbladet och annan idiotiskt journalistik och hufudstadsskvaller som han bollar med, vilket jag i och för sig kan tänka mig kan försörja ett mindre land med komiker. Denna förställningen innehöll dock mycket mer. Man skrattar inte hela tiden. Det är förmodligen inte meningen för han har till skillnad från så många andra något att berätta och tycka om och det är inte alltid roligt…men jävligt viktigt.

Naturligtvis skrattade jag mycket även om jag hört några saker sedan tidigare. Men stand-up eller vad vi nu måste kalla det är betydligt roligare att se live än i tv. Så har ni möjligheten gå och se detta!

Efter uppträdandet tänkte jag att man borde skrota lumpen och istället få unga människor att lyssna på sånt här istället. Han tar upp sådana saker som just unga människor kan behöva höra, diskutera och tänka efter kring. Eller fan…alla borde lyssna.

Det är 2007 och uppdraget består av att testa den kostym jag ska bära vid morgonens bröllop. Att klä på mig skjorta och byxa klarade jag galant men problemen uppstod vid iklädandet av det udda och till synes onödiga klädesplagget slips.

Jag började med att angripa problemet på ett ganska obekymrat och spontant sätt. Ifall det uppdrag skulle dra ut på tiden hade jag även förberett viss “sportdryck” att förtära. Det är en viktig sak att tänka på då utmatthet och uppgivenhet ämnar uppstå. Att angripa problemet på detta sätt visade sig vara ett fatalt misstag som bakslog mig å det grövsta.

Då jag aldrig förut brottats med problem av denna dignitet var jag tvungen inmundiga lite “sportdryck” och vända mig till min mer logiska och knopiska del av hjärnan. Detta slutade i ett bra mycket bättre försök men det verkade som min taktik på något sätt var bakvänd.

Vid detta stadie uppstod viss tröstlöshet, för att inte säga irritation.

Jag insåg härmed att jag var nöd och tvungen att söka hjälp på annat håll och rådfrågade min alltid närvarande kompanjon.

Vilken, som alltid, gav mig både tröst och svar

Stärkt av både omtanke och kloka råd kunde jag nu studera min fiende i detalj samt inhämta den taktik som skulle leda mig till seger

Jag hade stigit till en ny level och ansåg mig redo för att ge mig ut på den avgörande striden. Det blev en lustiger dans där svetten lackade och hopp inte sällan bytes mot förtvivlan. Men när striden äntligen slutade stod jag där som segrare. Imorgon är det en ny kamp men “the fight for peace and freedom must go on”.

Igår var jag på möhippa. Jo, jag är en sån med snopp och sådana ska kanske inte vara på möhippa tänker ni med starka könstraditionella tankar. Nu var jag dock mest med som skådespelare. Rollen jag utförde var präst. Svartklädd med solglasögon, vit prästkrage och cigg i mungipan. Det är kompisen J. som ska gifta sig och allt var hemligt och dant och jag smög omkring i buskarna i min prästmundering för att inte avslöja mig.

Platsen för skådespelet var en gammal ruin på Öland där turister spatserar förbi lite då och då. Många kollade en extra gång på den terminatorpräst som stod där och nickade allvarsamt med ett “Pax vobiscum” i väntan på möhippeföljet. En ovan situation för en icke konfirmerad med ytterst svag tro på det där tråkkyrkan orerar ut.

Själva ceremonin jag skulle hålla gick väl ok. Mitt manus svåra ord hade regnat bort. När allt var över mötte vi ett riktigt bröllopsfölje som skulle gifta sig i samma ruin. Jag vågar inte tänka på vad som skulle hänt om detta följe hade kommit tidigare och jag stått där med min prästkrage och allt.

På lördag ska jag på mitt första bröllop. Jag har kostymköparångest.

Jo, jag var ju i Göteborrrg på festival. Det verkar vara en trevlig stad där folk är lite mer avslappnade än i andra större städer (vi kan kalla dessa städer Stockholm). Folk springer inte omkring och tänker på hur man själv är i förhållande till andra hela tiden. Nån krona hit och dit är inte så noga och man slipper gå om man glömt åka-spårvagnskortet någon gång.

Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om. Detta blev alltså årets festival för mig. Jag tänker inte skriva nåt om värkande ryggar, om festivalens längsta snubbar som alltid verkade ha en snudd på pervers böjelse att stå framför just mig, om hur många fulöl jag köpte till överpris eller om hur det sociala fortgick. Nä detta handlar om vad jag såg och tyckte.

Fredagen

Det hela började med Hello saferide…med hon den där jag är lite kär i. Det är absolut inget fel på låtarna men spelningen verkade inte riktigt på tårna och det lyftes liksom aldrig. Det blev lite fel här och där och ljudet skötes lite sisådär. Naturligtvis rös jag lite då och då men det var främst över att jag gillar låtarna så in i helvete.

Sen kom ett säkert kort…i alla fall för mig. Hellacopters imponerade som vanligt och man inser att det är så här det ska vara. Tight, hårt och så förbannat bra. Jag blir aldrig besviken men inte heller överraskad. Konserten kändes lite likadan som den jag såg förra året. Hellacopters är nog bäst i världen på det här.

Detta följdes upp med Eagles of Death Metal vilket var en ny bekantskap för mig. Amerikansk rock så det stank och det började inte så illa. Kanske var det ölfryntligheten som då frodades i mitt tyckande för att efter några låtar slockna. För det blev lite saggigt efter ett tag. Och jag blev törstig….jag såg bara två tredjedelar ungefär.

The Hives gör aldrig bort sig. Pelle gapar på som vanligt, vilket jag stört mig på tidigare tills jag insåg att det är ganska skönt med så pass mycket glimten i ögat, och låtarna sitter som fastpräntade. De spelade även några nya låtar som lät helt ok tycker jag. Kanske de måste sätta sig lite först. Att nytt album skulle komma och vara det bästa i världen fick man ju höra några gånger.

Manu Chao var tydligen något man borde vetat vad det var. Jag platsar sällan bland dessa borden men konserten såg jag dock och det var ju helt ok. Jag vet dock inte om han spelade en låt eller tio. De flesta var liknande. Nån slags sydländsk fyrtakt som då och då exploderar i punkskvättande tvåtakt. Ganska kul och se faktiskt men inget jag skulle tjacka skivor av.

Sen var det ju då dags för något jag verkligen ville se. The Pogues. Jag vet inte vad man ska tycka. Men det är ju på något sätt ganska tragiskt och olustigt att se hur folk står och skrattar och pekar mot en utslagen människa som ranglande på scenen mest väser fram ord i en helt annan takt än vad bandet spelar. Texter som personen i fråga förmodligen lagt mycket energi bakom en gång i tiden. Jag vet inte vad bandet känner, eller bandbokarna? Men jag blev lite illa till mods och ville inte se resten. Sen hörde jag visserligen att några låtar hade varit ganska bra men det var väl inte precis detta live-minnet jag ville ha av Pogues. Det var första och med all säkerhet sista gången jag såg dem.

Lördagen

Det var inget jag ville se förens Moneybrother klev på. Har väl aldrig varit något jättefan av moneybrother-grejen (tacka vet jag monster) men visst. Det är helt ok även om jag tycker de flesta svenska låtarna är ganska tama. Jag hade nog väntat mig lite mer glöd och groove på nåt vis. Men det kändes ganska mediokert. Kanske är jag fel målgrupp.

Detta följdes av Regina Spector. Jag har inte heller någon stenkoll på henne mer än jag vet att folk som har hyfsad musiksmak gillar henne. Men det är lite konstigt på något vis och jag behöver nog lyssna mer på texterna för att få ut något av det. Det var dock en rolig låt som lät som den felande länken mellan Chaplins “manschettvisan” och nåt bombastiskt av Queen. Skyfall och törst gjorde att jag inte såg hela.

Sen kom festivalens överraskning. Timo Räisänen spelade mycket hårdare och tuffare än vad jag trodde. Jag hade fått för mig att det var nån göteborgsk popsnubbe med randig tröja, lugg och ångestkör. Det här svängde ju faktiskt ganska bra nästan hela vägen. Det var kul att se.

Juliette and the licks verkade ju vara ett coolt band. Det var mycket rockposer och klyschor. Juliette själv var ju kul att se…ett tag. Låtarna vet i tusan om det var något speciellt. Inte den stunden jag såg i alla fall. Men bra festivalrock och jag hade gladeligen sett hela konserten om det inte krockat med….

….Säkert!. Flera klasser bättre än hello saferide-spelningen. Även dessa låtar är ju så inihelvete bra och denna gång höll det live. Bra stämning och många rysningar. Kanske en liten tår också faktiskt. Bara för att det är så bra och träffsäkert. Annika sa nåt om att detta kanske var Säkerts! sista spelning ever. Vore dumt tycker jag.

Kollade också på de där gossarna i the Ark. Det är ett bra liveband och de har en bra samling med hitlåtar. Något som de verkligen bemästrar är hur man bygger upp en stämning till sista låten. Det är väl inte så att musik får mig att vända mig fem gånger om dagen mot Rottne men som liveband är de alltid sevärda. Även om alla fåniga “GÖÖÖÖTEBORRRG” och “DE LA GÖTT” tröttade mig.

Såg en låt av Teddybears men sedan de har gett upp å lira hardcore har jag gett upp och se dem. Arve inledde dock med “Hej Göteborg! - Sveriges rövhål”. Det var ju lite kul tycker jag.

Sen var det visst festivalens höjdpunkt för många. Kanye West (som man tydligen också skulle vetat vem det var). Fullt med folk och ett jävla tag innan det började. Det var tydligen hiphop med soul och sånt. Tråkigt tycker jag så jag gick efter en låt och kollade på….

…franke istället. Ny bekantskap för mig. Skönt mangel i rökridå. Tydligen ska de ha ganska bra innehåll i sina texter läste jag i någon tidning dagen efter. Fast det tog fyra låtar innan jag ens hörde vilket språk de sjöng på. Ryggen värkte, fötterna värkte, cigaretterna var slut och hotellet lockade. Så där tog min festivalsommar slut.

Här i Kalmar ska det vara någon slags stadsfest med musik och grejor. Allt är gratis. Kolla uppställning så förstår du varför jag anser de borde fan betala mig för att se eländet. Reklamradiosgeggaäckelskit. Jag drar till Göteborg istället. Skål för den staden!

Någon undrade varför jag aldrig skriver här. Det finns massa saker jag egentligen skulle vilja skriva av mig men jag vill inte här. Inte nu. Sommaren regnade bort och jag sparkar på mig själv på fel sätt. Jag har inget att säga, inget jag vill skriva om men mycket att göra åt.

Idag har jag haft en blogride för att se lite hur världen mår. Ni vet…när man börjar på en blogg och läser några inlägg sedan hoppar man vidare till någon annan i denna bloggens länklista o.s.v. Ibland blir det bra men oftast slutar denna taktiken att man landar på nån tråkig modeblogg med “fluffig” rosa design (som endast har länkar till likasinnade ointressanta sidor). Modebloggar får fan sändningen från kronprinsessans födelsedag att verka som något intressant.

Jag blir dock lite fascinerad över den dagboksverklighet som läggs ut i vissa bloggar. Allt från att man får veta varje steg i bloggperonens senaste vecka till långa utläggningar till nojor över helgens flirtar, vänner eller andra saker/personer som jag nog skulle ha ganska svårt att skriva ner i en publik blogg. Men det är i och för sig ganska kul att läsa. Som att tjuvlyssna lite. Även om vissa personers hejdlösa bloggar får mig att känna mig som jag upplevt lika mycket som en vinbärssnäcka som sedan födseln gått vilse i sitt eget skal. (Vilket för övrigt inte är så underlig då ens lördagsnöje verkar vara att läsa andra människors bloggar).

Varför går tiden 500 gånger snabbare när man har semester. Vad sa Einstein om detta fenomen? Är det nåt krökt jävla rum rätar ut sig just under den tid jag har semester. Fan hälften är snart gjort och jag tittade på klockan förra torsdagen och vips är det nästa lördag. Tro fan att jag missar “Midsomer murders” hela tiden.

Så var det semester igen då och balansgången fortsätter. Jag måste sysselsätta mig för att inte trilla av och för att sysselsätta sig behöver man olika typer av projekt…att sysselsätta sig med. Jag har egentligen fler än vad jag orkar med på jobbfronten men man blir ju knäpp av att sitta framför datorn hela tiden så jag har skrivit en lista.

1. Lösa minst en su-doku om dagen. Jag håller på att bli dum på riktigt och behöver träna upp hjärnan. Förra sommaren hade jag svart bälte i su-doku och det ska jag ta igen.

2. Lära mig spela munspel. Nåt som man kan ha i fickan och plåga nära och kära med måste man ju ta på allvar. Detta blir mitt tredje försök. Förresten ska jag nog spela lite mer gitarr och bas också. Hmmm…jag kanske ska spela in en demo när jag ändå håller på.

3. Åka till Göteborg på wayoutwest. Biljett och hotell är bokade. Jag kommer Annika!

4. Fixa dörren på “sommarstugan”. Ta beslut om vad som ska göras med rucklet. Ångest. Mindre pyromanverk bytes mot en toblerone.

5. Spela tennis minst en gång i veckan. Målet är ett skärphål till.

6. Baka bröd så man alltid har hembakat. Man borde fan göra det året om.

7. Läsa ut minst tre böcker

8. Klara Zelda

9. Se Free Jimmie, Harry potter och Simpsonfilmen

10. Fundera på om jag vill flytta till Göteborg